Lilla S

Vet att detta är patetiskt men ibland är det verkligen skönt att bara få skriva av sig, man vet inte vem som läser det om det är anonyma eller vänner men just nu känns det som att det spelar ingen roll vem som vet vad för just nu känner jag att det finns ingen som jag kan prata med. Har vänner som bryr sig det vet jag men just nu räcker det inte för jag vet inte vem jag ska vända mig till därför vände jag mig hit. Bara för att få skriva ner mina värdelösa tankar, att bara få ner dem någonstans känns skönt på något vis. Att kanske få bli av med dem för en stund eller två. Är så sjukt jäkla ledsen just nu, eller idag. Allt käns vridet..Min kropp känns annorluna, den mår inte bra som den gjorde innan. Den är trött för minsta lilla ansträngning, min rygg gör ont, jag får blåmärken hela tiden och jag minns inte ens att jag slått mig. Vad har hänt? Bara av att cykla de tre kilometrarna till bussen får mig nästan att kippa efter luft och hur kan det hända. Jag med min fysik som jag vet att jag har. Vart har den tagit vägen. Usch jag orkar inte. Det är alltid nåt med mig som inte står rätt till. Ska det inte vända snart?? Så många frågor men inte ett enda svar så långt örat når. Av att sitta här och känna efer så känner jag mig trött bara av att sitta still. Jag svettas av att bara sitta still. Ni tycker säkert att jag bara inbillar mig eller är hypokondrisk men såklart man känner av när något inte är som det är i sin egen kropp Och jag känner vekligen att det inte stämmer just nu och jag blir rädd för jag vill inte att något ska hända längre. Jag har äntligen kommit över att inte vilja mer och när man väl gjort det så ska det hända något som gör att man kanske inte får leva iallafall. Kanske är det rättvist när man halva sitt liv har önskat att man inte funnits eller varit någon annan och kanske är det rättvist att jag får känna på att nästan försvinna då? Så man kanske uppskattar det man har men en gång önskat bort. Inte vet jag känner att jag bara flummar men idag vill jag flumma, orkar inget annat. Är bara så sjukt jävla rädd. Rädd för vad som händer, vem jag är och vart jag är på väg. Går på univeritetet nu och i måndags var jag livrädd för jag har mobbats på varenda skola jag satt min fot på men hittills har ingen gjort mig illa, ALLA har varit snälla och man kanske inte mobbar andra på universitet, men det stoppar mig ändå inte från att känna mig sjukt osäker och rädd för att göra fel eller vara mig själv för det har aldrig gått hem förut...
Äsch jag vet inte allt jag vet är att jag känner mig liten, rädd, trött, utmattad, ansträngd, ledsen och ja en miljon saker till men jag vet inte hur jag ska handskas med alltihopa. Det kommer säkert att bli bra för det är dom svaren man får när man frågar någon...ALLTID får man höra, det kommer ordna sig, varför kan inte folk bara krama mig och inte säga "det kommer bli bra" för det vet vi ju inte, man kan ju bara hoppas, för hoppet är det sista som lämnar människan sa alltid min Farfar till mig när jag pratade med honom om saker som kanske var lite jobbiga, då sa han alltid så... Men just nu orkar jag inte tänka mer och inte skriva mer heller. Till och med detta fick mig trött, fingrarna värker och allt känns stelt...Usch..Hjälp mig!!