Dom kallar de panik!
Har ni känt känslan av att de kryper i hela kroppen? Har ni kännt hur de börjar från benen och sakta rör sig uppåt? Man känner de och vet hur de bara kommer fortsätta tills det tagit över hela dig. Man börjar få en känsla av obehag och man börjar vrida och vända, skruva sig för man vill inte att de ska komma. Andningen blir tyngre som om man sprungit länge och börjar bli anfådd, sen gör de ont i hela kroppen som om man fick ett asmaanfall. De fortsätter länge och de känns som att luften kommer ta slut och hjärtat kommer stanna.Man försöker andas hålla huvudet högt för att inte kvävas. Fem minuter känns som fem timmar, tio minuter som ett helt dygn och femton minuter som ett år. All den tid som går känns som en evighet. Man är anfådd, pärlor av svett i pannan, andningen är tung, kroppen svider inombords och tårarna droppar från ögonvrån. De stegras och man känner NU dör jag!, men man blir lugnare igen, man andas tillslut lättare. Man sitter kvar på samma ställe, kan inte tänka på något, man bara tittar på världen runt omkring.Tittar ut i ingenstans, tittar men ser ändå inte med rätt ögon. Allt är tyst och stilla precis som innan och de börja nu kännas nästan likadant. Man börjar uppfatta ljud, se ljus. Uppfatta allt runt omkring. Man uppfattar sig själv och man hör sina egna tankar. Reser sig upp på svajiga ben. Blundar, känner sig själv igen och vad man är, vad man vill och vad man kan. Man tänker jag har överlevt!
Dom kallar de panik!
